Snön faller mjukt över stan och det är valår där KD hänger på fallrepet och hoppas bli räddade av schlager "Messias" Bert Karlsson, ja tiden är ur led mina vänner.
Hjärtat funkar och min dagliga dos av medicin består av fem olika piller som ska göra att saker och ting rullar på utan att det blir tilt någonstans bland kranskärl och ådror i övrigt. Kanske har jag haft tur som kommit i tid till vården i stället för bara helt plötsligt bara liksom lägga ner.
Är ju nästan aldrig sjuk och fick en ny erfarenhet när jag skulle på "mina sidor" på försäkringskassan både göra ditt och datt.......noll koll med andra ord. Upptäckte att jag hade samma sjukpenning som jag hade vid min cancer 2009 fast jag som nästan alla självklart fått en helt annan inkomst sedan dess. Ja jag är ju "peppar peppar" nästan aldrig sjuk. Sist jag var borta från jobbet var ett par halsont dagar på våren 2016 och sådant sköter ju arbetsplatsen.
Ja försäkringskassan tycks leva sitt eget liv och när jag ringer dem så meddelas jag att mitt ärende ska ta cirka en månad att behandla och godkännas. Konstaterar att det antagligen är skönt att man inte är högfrekvent kund hos dom. Lägger nog hellre näsan i vädret och skorna på hyllan.
Hör talas om att det från riskkapitalbolagen inom skola och barnomsorg helt fräckt skickar ut interna meddelanden om att man som anställd bör rösta på på alliansen för att säkra vinsterna till bolagen. Men inte fan lär det komma de anställda eller verksamheten till godo utan göda bolagens ägare och aktieinnehavare.
Skäms på er.
För drygt tre veckor sedan sökte jag akuten på SÖS efter att återkommande fått smärtor över bröstkorgen och en strålande känsla i vänster arm. Fick efter bara 10-15 minuter komma in på ett undersökningsrum och träffa sjuksköterska och en läkare. Helt plötsligt var jag riggad med EKG och blodtrycksmätare och allvaret var på gång. Allt gick så fort och jag fattade egentligen ingenting fast jag samtidigt hade mina aningar, ja man har ju hört historier men det gäller ju inte mig........eller hur.
Efter undersökningen blev det ett gäng timmar i korridoren i väntan på inläggning på avdelning 52, kardiologen tillsammans med en av mina älskade söner Leo och min älskade Helena, i tryckt förvar med andra ord.
På avdelning 52 gled jag in med hjälp av en rullande säng men tog mig såklart av egen kraft över till den stationära sängen. Det konstiga var att så fort jag gick ner i puls och liksom hamnade i viloläge så försvann såklart trycket över bröstet och det hade ju såklart lurat mig i flera veckor.
Så fort jag skulle ta en rask promenad till jobbet så sa det till att det här går inte och jag hoppade på bussen eller tunnelbanan i stället och fick alltså vilan som lurade mig tills jag måndagen den 21 januari fattade att det här går ju inte.
Övernattning på Södersjukhuset är ju inget jag är van vid om jag varit inlagd förut men allt gick med full fart och inte en lugn stund, ultraljudsundersökning, blodprover och blodtryckstagning mest hela tiden.
Lite senare samma dag alltså på tisdagen dagen efter att jag kom in var det dags för insprut av kontrastvätska i hjärta och kranskärl för kontroll av det såg ut.
In genom handleden och pulsådern raka vägen upp till kranskärl och hjärtat och allt sändes på bästa tid på storskärm mitt framför mig och läkaren och jag pratade samtidigt om hur det såg ut och vad som borde eller snarare måste göras. Vi kom överens om att ballong spränga två kranskärl och sätta in stens (typ nät) på som jag förstod på tre ställen så pang på rödbetan.
Stort!!
Även om jag inte fattade grafiken eller såg så mycket på skärmen är jag både förundrad och imponerad av hela grejen och med hjälp av den lugnande medicinen jag fick under ingreppet rullades jag upp på avdelningen igen efter c:a någon dryg (tror jag i alla fall) timme eller så.
Helt omtumlad och tacksam blev det ytterligare en eftermiddag, kväll och natt på 52:an fast nu med ett litet mobilt WiFi kopplad EKG apparat som höll koll på mig.
På onsdagen efter typ tre dagar får jag på morgonronden frågan av min doktor om jag vill åka hem på eftermiddagen och det tyckte jag vi kunde enas om även om det kändes lite skrämmande liksom.
Så nu efter två veckors full sjukskrivning har jag börjat arbeta på halvtid och igår gick jag för första gången till jobbet och idag både dit och hem......tur o retur liksom.
Fast på vägen hem idag tog jag mig en tur upp till sjukhuset och avdelningen med en kruka blommor som tack för omvårdnad och den justa behandling som jag kunde konstatera alla andra också fick under den tid jag var där.
Så jävla stort att kunna konstatera att vården är just så bra och att jag, ja just jag aldrig drabbas av den vård som så många slänger skit på eller politiskt vill nedrusta, skrota eller spy galla på.
Jag förstår inte!!
