Personal på Tjoget som jag klantigt nog inte minns eller frågade vad dom hette. Men det fanns alltid ett leende och en moderlighet liksom gjorde både mig glad och säkert gubbarna med. Men om det behövdes satte de ner foten och ingen ifrågasatte eller sa emot.
Det fanns en kort tid i mitt ungdomliga liv när jag fick förmånen att hänga lite på öl-kafe och insupa den fridfulla känslan av att på en söndagsmorgon ta en stor kopp kaffe och ost eller leverpastejs macka, eller både och om jag var riktigt hungrig.
Gubbarna kom in och satte sig ner i ensamhet eller tillsammans med någon kompis eller vän. Tog en cigg, drack en bira eller fika, läste tidningen och bara var liksom. De flesta måste ha varit pensionerade knegare men en eller annan kanske fortfarande jobbade. Tog ett jobb för dagen liksom.
Mitt favorithak var Uven på Hornsgatan eftersom jag själv växte upp i 61:an mitt emot i samma hus som Bageri Vetebullen låg och idag heter något annat idag. Jag föddes på Södra BB och sedan var det Hornsgatan som gällde. Min mamma drog till Norrköping med jobbet på mitten av 70-talet så jag tog över kontraktet, ja man kunde göra så då.
Tjoget var också ett ställe jag frekvent besökte fast mest för att jag blivit intresserad av att fotografera miljön, personalen och fram för allt gubbarna. Ett tredje fik jag han beska innan ställena en dag bara försvann var Kafe´-Ringen i hörnan av Ringvägen och Götgatan som jag minns hade ett golv mönstrat i schack-rutigt. Ja jag har bilder där ifrån också som tur är.
Ja livet går vidare utan fiken men något tycker jag saknas som röken fån cigaretterna, gammal utspilld bira, färskt kokat kaffe och snacket av gubbarna.
